Tröstshoppat
Jag känner mig faktiskt så leds att jag börjar bli deppig.
Tänker alldeles för mycket och alla rädslo tankar får alldeles för mycket utrymme.
Är rädd inför förlossningen , & är rädd för alla förändringar - både psykiska & fysiska.
Är så glad över att vi har turen att kunna bli gravida & att vi faktiskt är så nära målsnöret!
Kommer bli en fantastisk upplevelse även om jag såklart vet att det är en stor omställning med många utmaningar.
Jag ser fram emot dessa och jag känner mig tacksam!
Samtidigt slåss jag med känslor där jag är rädd för hur min kropp kommer ta allt detta med graviditeten.
Är livrädd för en stor hängig påse på magen som är full av bristningar och aldrig någonsin går "tillbaka" !
Då jag är så hård mot mig själv och så självkritisk - Hur ska jag kunna acceptera den sargade kroppen efteråt ?
Suck ! Hur fantastiskt det än är att kunna bli gravid ...så är det inte så enkelt som man tror innan !
Ändå har jag haft en "enkel" graviditet utan halsbränna, illamående och foglossning.
Känns så himla viktigt att vara en bra förebild för sitt barn dessutom - Då kan jag inte gå omkring och tycka illa om min kropp ! Speciellt inte då det man "hakar" upp sig som mest på ,är orsakade av en graviditet som ledde till just honom !
Känns ganska tabu att ha dessa känslor. Jag tycker det borde snackas betydligt mer om detta !
Detta kan jag garantera inte kommer röra mina känslor inför honom ett smack.
Men det blir ju en kamp att acceptera sin "nya" kropp på nytt .. Ungefär som man får kämpa i puberteten för att acceptera då ens kropp utvecklas , så får man genomgå en ny typ av kamp med sig själv för att acceptera den nya utvecklingen som mamma !
Jag dömer inte alls andra lika hårt och tänker att det är fult på dem om de har bristningar eller lite slapp hud på magen eller liknande, men då det gäller mig själv så är jag helt oförlåtande. Sjukt ? Javisst .... jäkligt knäppt !
Varför är man så hård med sig själv ? Det är ju ingen som ens vet vad jag får för resultat i slutändan ännu!
Har gått 3 dagar över Bf tid nu.
Oroar mig att han ska bli enorm innan jag sätts igång.
Har inte heller någon tid hos barnmorskan förrän nästa vecka.
Försöker hela tiden avleda tankarna med att hitta på grejer och hälsa på folk men så fort man kommer hem så startar tankekarusellen !
En dag känns som en vecka !! Gaaaaah !
Vi har köpt en kamera så vi kan ta fina bebbe bilder sen och Mr.D åker runt som rena paparazzin.
Han har lyckats med en del riktigt fina bilder & tycker att det är riktigt roligt att fotografera.
Här är en bild på min förlovningsring som numera sitter i ett halsband då jag är för "fluffig" för att den ska passa på fingret. Helt oredigerad !
Köpte en kvalitets stekpanna igår . Jamie Oliver Tefals
Hade ett presentkort på Cervera och behövde tröstshoppa.
Då vart den en sån !
Nä nu ska jag försöka vara snäll med mig själv och låta bebben bängla och vara envis hur länge han vill..
Till slut så kommer han ju iaf.
Man får försöka ta varje dag som passerat som ett steg närmare målet , istället för en dag då han INTE kom !
Har aldrig tidigare upplevt en sådan här längtan. Det är obeskrivligt !
Tänker alldeles för mycket och alla rädslo tankar får alldeles för mycket utrymme.
Är rädd inför förlossningen , & är rädd för alla förändringar - både psykiska & fysiska.
Är så glad över att vi har turen att kunna bli gravida & att vi faktiskt är så nära målsnöret!
Kommer bli en fantastisk upplevelse även om jag såklart vet att det är en stor omställning med många utmaningar.
Jag ser fram emot dessa och jag känner mig tacksam!
Samtidigt slåss jag med känslor där jag är rädd för hur min kropp kommer ta allt detta med graviditeten.
Är livrädd för en stor hängig påse på magen som är full av bristningar och aldrig någonsin går "tillbaka" !
Då jag är så hård mot mig själv och så självkritisk - Hur ska jag kunna acceptera den sargade kroppen efteråt ?
Suck ! Hur fantastiskt det än är att kunna bli gravid ...så är det inte så enkelt som man tror innan !
Ändå har jag haft en "enkel" graviditet utan halsbränna, illamående och foglossning.
Känns så himla viktigt att vara en bra förebild för sitt barn dessutom - Då kan jag inte gå omkring och tycka illa om min kropp ! Speciellt inte då det man "hakar" upp sig som mest på ,är orsakade av en graviditet som ledde till just honom !
Känns ganska tabu att ha dessa känslor. Jag tycker det borde snackas betydligt mer om detta !
Detta kan jag garantera inte kommer röra mina känslor inför honom ett smack.
Men det blir ju en kamp att acceptera sin "nya" kropp på nytt .. Ungefär som man får kämpa i puberteten för att acceptera då ens kropp utvecklas , så får man genomgå en ny typ av kamp med sig själv för att acceptera den nya utvecklingen som mamma !
Jag dömer inte alls andra lika hårt och tänker att det är fult på dem om de har bristningar eller lite slapp hud på magen eller liknande, men då det gäller mig själv så är jag helt oförlåtande. Sjukt ? Javisst .... jäkligt knäppt !
Varför är man så hård med sig själv ? Det är ju ingen som ens vet vad jag får för resultat i slutändan ännu!
Har gått 3 dagar över Bf tid nu.
Oroar mig att han ska bli enorm innan jag sätts igång.
Har inte heller någon tid hos barnmorskan förrän nästa vecka.
Försöker hela tiden avleda tankarna med att hitta på grejer och hälsa på folk men så fort man kommer hem så startar tankekarusellen !
En dag känns som en vecka !! Gaaaaah !
Vi har köpt en kamera så vi kan ta fina bebbe bilder sen och Mr.D åker runt som rena paparazzin.
Han har lyckats med en del riktigt fina bilder & tycker att det är riktigt roligt att fotografera.
Här är en bild på min förlovningsring som numera sitter i ett halsband då jag är för "fluffig" för att den ska passa på fingret. Helt oredigerad !
Jag tycker den är supervacker ♥
Köpte en kvalitets stekpanna igår . Jamie Oliver Tefals
Hade ett presentkort på Cervera och behövde tröstshoppa.
Då vart den en sån !
Nä nu ska jag försöka vara snäll med mig själv och låta bebben bängla och vara envis hur länge han vill..
Till slut så kommer han ju iaf.
Man får försöka ta varje dag som passerat som ett steg närmare målet , istället för en dag då han INTE kom !
Har aldrig tidigare upplevt en sådan här längtan. Det är obeskrivligt !
♥
Jeanette
Jeanette
Kommentarer
Trackback